Att tala om samhällsklasser på samma sätt som man gjorde förr ger en alltför enkel bild av verkligheten, anser Tapio Salonen, professor i socialt arbete.

Underklassen, finns den? Visst kan man än idag tala om olika samhällsklasser, men det ger en starkt förenklad och endimensionell bild av verkligheten, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete i Lund och Växjö.
Att tillhöra underklassen handlar snarare om att hamna i utsatthet och utanförskap.

Klassperspektivet har ersatts av ett både och-perspektiv, som utöver klasstillhörighet även innefattar kön, etnisk tillhörighet och ålder. Men inte heller det räcker. Tapio Salonen menar att man också måste lägga på en insider-outsiderproblematik för att förstå vad som händer i dagens samhälle.
– Man kan säga att människor agerar på ett antal arenor, där arbetslivet och de offentliga systemen är de två viktigaste. Hur väl vi lyckas hävda oss på dessa arenor avgör graden av välfärd. Somliga kommer aldrig in ordentligt eller inte alls, de marginaliseras eller exkluderas.

Här hittar vi måhända underklassen, eller vad Tapio Salonen anser vara en bättre term, de utsatta. Människor som till exempel inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden blir inte bara arbetslösa utan även utan a-kassa och sjuklön. De blir kanske i stället beroende av bidrag och får allt svårare att själva påverka sin situation.
Men utsattheten beror inte bara av ekonomiska faktorer. Kulturella och sociala faktorer spelar också in, och, poängterar Tapio Salonen, vill man förstå vad utsatthet innebär måste man dessutom inse att den är ett dynamiskt fenomen och ett subjektivt fenomen:

– Graden av utsatthet ändrar sig över tiden. Den som är fattig idag kanske inte är det i morgon. Vi som forskar på det här försöker se samhället som en ständigt pågående process. Hur ser rörligheten ut i olika skikt? Hur många, varför och vilka passerar in och ut? Vi måste också fråga oss hur den som betraktas som fattig eller utsatt själv ser på sin situation. Hon eller han har kanske en mer nyanserad bild.
– Utifrån det här resonemanget förstår man att det finns oändliga variationsmöjligheter. Det vill säga det finns hopp, säger Tapio Salonen.

Klass-skillnaderna så som vi vande oss vid att se dem under industrisamhällets tid är inte oviktiga. Det har naturligtvis sin betydelse från vilka ekonomiska omständigheter man kommer. Men klass-samhället ger en alltför förenklad bild.

-När vi gick från ett industrisamhälle till ett tjänsteproducerande samhälle blev kunskap den nya tidens sorteringsinstrument. Kunskap är numera grundläggande på ett helt annat sätt än för några tiotal år sedan, då man kunde klara sig bra i industrin utan utbildning. Men på den här punkten är jag rätt hoppfull inför framtiden. Även om det sägs mycket negativt om skolan försöker vi hela tiden gradera upp våra utbildningssystem. En annan vinstlott i tjänstesamhället är att besitta stor social kompetens. Det var inte lika vikigt förr.

Men de som inte orkar svara mot det nya samhällskraven sorteras ut. Fallet kan bli djupt eftersom det sociala skyddsnätet försämrats samtidigt som samhället inte hunnit med i svängarna. Vi står frågande inför det brant stigande antalet långtidssjukskrivningar.
-Vad som skiktar oss idag är fördelningen av tid och pengar, menar Tapio Salonen.
Om penningen kan sägas peka mot det välbekanta klass-samhället, så är tidsbrist något nytt.
– I vår tid är vi tidsfattiga. Vi ställs inför så många krav att somliga av oss inte hinner med utan drabbas av ohälsa. Det kan vara utbrändhet eller något annat. Men det kan också vara att tappa fotfästet, att bli utslagen, eller som jag tycker är en bättre term; hamna i utanförskap.

Samhället ser ohälsan som en snäv arbetslivsfråga och behandlar den därefter. Utanförskapet åtgärdas med arbetsmarknadspolitik. Men egentligen är dessa oroande samhällsfenomen, ohälsan och utanförskapet, två sidor av samma mynt. Vad vi istället måste göra är att lära oss hantera den tydliga obalansen mellan tid och pengar, till exempel genom att införa ett arbetsfritt år med mellan fem eller tio års mellanrum och realisera det livslånga lärandet.

Håkan Palm
hakan.palm@hd.se

Tel 042-489 92 22

I knapphetens boningar

Hur är det att leva under knapphetens kalla stjärna? Tapio Salonen och Torbjörn Hjort, forskare vid socialhögskolan i Lund, undersökte hur ett antal nyfattiga barnfamiljer i Landskrona själva ser på sin situation.

I studien avtäcks två tydliga familjekonstellationer bland de långvarigt fattiga barnfamiljerna, ensamstående kvinnor med barn och hushåll med utländsk bakgrund. Även om de har knappheten gemensamt är det mycket som skiljer dem åt, konstaterar Salonen och Hjort: De ensamma mammorna har oftast svensk bakgrund och ett visst om än osäkert fäste på arbetsmarknaden. De kämpar hårt för att hålla skenet uppe, de unnar inte sig själva någonting men försöker skona barnen. Trots att läget kanske ser hopplöst ut har de flesta inte gett upp. De gör motstånd och hoppas att det någon gång ska bli bättre.

Bland hushållen med utländsk bakgrund är uppgivenheten större. Vanligen har de redan från början misslyckats med att komma in på arbetsmarknaden och lever på bidrag. De vuxna för inte längre någon kamp för egen del men däremot kämpar de för sina barn. De saknar, poängterar Salonen och Hjort, reella möjligheter att påverka sin vardag, eftersom både deras försörjning och boende är i socialtjänstens händer.

Trots skillnaderna finns några gemensamma drag som karaktäriserar alla de utsatta familjernas situation. Framför allt finns en känsla av ständig otillräcklighet; pengarna räcker inte. Man lånar och snålar och fixar men kommer ändå aldrig i kapp. Det mest plågsamma är att inte kunna erbjuda barnen den start i livet som är nödvändig för deras utveckling och välgång. Av vänner och bekanat finns inte heller mycket hjälp att vänta, eftersom de vanligen befinner sig i samma utsatta situation.

Det beroende av olika sorters bidrag som många av familjerna ständigt lever under är i sig en källa till otrygghet. Erfarenheten säger dem att bidragen är föränderliga och till vissa delar oförutsägbara.
De fattiga barnfamiljerna är också offer för en klar tendens till social utestängning, menar Salonen och Hjort. Många av familjerna har inte kommit in i ett liv som de flesta betraktar som normalt: att ha ett tryggt arbete och ett försäkringsskydd som gör att man klarar tillfällig arbetslöshet, sjukdom, barnafödande. Trösklarna är helt enkelt för höga i dagens trygghetssystem. Därför kan man tolka dessa barnfamiljers svårigheter som en etableringsproblematik.

Knäckfrågan för dem är hur de ska ta sig in på välfärdens arena. Detta är särskilt tydligt för många invandrarfamiljer. I studien poängteras att “det finns en alarmerande uppgivenhet hos många av föräldrarna i dessa familjer. De tror inte längre att det finns någon plats för dem i framför allt det svenska arbetslivet”.
Så som Salonen och Hjort beskriver det tycks det finnas ett moment 22 i socialpolitiken: du kommer aldrig in i välfärdssystemen därför att du aldrig varit inne. Och risken är stor att inte heller dina barn gör det, på grund av underläge redan från tidiga år. Fattigdomen kopierar sig själv i nästa generation.

Även om den här studien enbart gäller ett antal familjer i Landskrona, som följdes 1994-2000, anser författarna att den i huvudsak ändå speglar fattiga barnfamiljers villkor i allmänhet i Sverige. Det finns närmare 100 000 hushåll som lever i “permanent otillräcklighet”. Grovt räknat vart tionde barn växer upp i familjer med uppenbart torftiga villkor.