Till rep.Fattiga och Rika.
Fritidsgård, Dammhagskolan.
Fr .v Valon Ibishi, Denis Dzin, Khalil Mahjoub och Besim Ibishi med racket.

Bibjana Mustafaj, Amal Mohammed och de andra småttingarna upp till tolv år har inte mer än hunnit ut. Redan tio minuter före insläpp för den äldre gruppen är det trångt kring dörren och när Khalil Mahjoub låser upp strax före klockan sex väller kvällens äventyrare in.
Driton Behrami är målinriktad. Han rusar fram till köksluckan och skriver upp sig på en plats i datasalen.
– Jag går i nian på Gustav Adolfskolan och brukar vara här några gånger i veckan. Förut satt vi mest på bänkarna utanför och hängde. Nu kan man gå både till Dammhagsskolan och Nova på kvällarna. Det finns kanske lite mer att göra borta på Nova men jag tycker personalen är bra här, säger han.
– Jag brukar spela pingis, surfa en stund på nätet eller bara sitta och snacka.

Datasalen ligger i anslutning till biblioteket på tredje våningen. Ledaren Milena Nedelkovic låser upp gallergrinden i trapphuset och tar med sig åtta utvalda till kvällens första halvtimmespass.
– Jag arbetade fem år på Alléskolan som personlig assistent innan jag flyttade till Dammhag. På dagarna jobbar jag här som fritidspedagog och sedan i somras hjälper jag till på kvällarna också, berättar hon.
– Det har bara varit positivt att börja här. Själv kommer jag ursprungligen från Jugoslavien och man kunde tro att det skulle vara mycket skitsnack och så mellan olika grupper, men det är inga problem alls.
– Tyvärr är det inte så många tjejer som kommer hit. Därför ska vi ordna en speciell tjejkväll en fredag i april.

Dammhagsskolan slog upp portarna på kvällstid när skadegörelse och busliv eskalerade i Landskrona. Rektorn Rose-Marie Bengtsson fick idén och försöket har slagit väl ut.
Projektledaren Per Larsson vittnar om en tuff start. Men nu, efter nästan ett år, är han nöjd med utvecklingen:
– De kommer hit allihop, de där killarna som det skrivits så mycket om på senare tid, de som finns på polisens listor. Här har vi inga problem med dem, men visst var det jobbigt i början. En och annan ruta gick sönder och det skulle testas gränser. Men det är bara att stå upp och ta snacket och sedan har vi ett par grabbar som är uppväxta i området som vi plockat in i projektet. Det fungerar bra. Ja, det händer att de där värstingarna, som man kunnat läsa om, undrar om vi inte kan laga mat och så står vi och bakar pizza tillsammans en torsdagskväll i hemkunskapsköket.

– Nu har vi slipat bort kantigheterna men istället får vi kriga för vår existens. I december var det tuffa tag med politikerna. Vi har fått en och en halv miljon i år och vi är åtminstone räddade till och med september, sedan hoppas vi förstås på en fortsättning och gärna lite mer resurser, så att vi kan göra utflykter. De här ungarna blir lätt isolerade — och åker de ut någonstans så blir det mest i gäng.
– Men det är tuffa tider för skolan över huvud taget. Jag ser på min yngsta dotter, som går på Albano här i stan. Det finns inte pengar till något. Man märker det på läroböckerna och att sjuka lärare sällan ersätts.

Khalil Mahjoub gick själv på Dammhagsskolan för nästan tio år sedan. Nu är han tillbaka som fritidsledare och förebild för andra ungdomar.
– Jag har mina småsyskon här och jag vill att de ska ha det bra. Sedan gillar jag verkligen att jobba med barn. Det blir så att man hoppar in överallt, men framför allt har jag hand om fotbollsgrupperna, berättar han.
Nu har även Landskrona Bois engagerat sig och tänker sparka i gång ett fotbollsfritids. Sparbanksstiftelsen Skåne ställer upp med en miljon till integrationsprojektet och på lärarexpeditionen på andra våningen hänger skisser som visar hur skolgården ska förändras. Här finns både konstgräs- och basketplan och en grönskande samlingspunkt är planerad mitt i asfaltsdjungeln.

Det finns hopp trots allt, även om det handlat mycket om ungdomsgäng, om segregation, om hat och rädsla och myndigheternas värstinglistor på sistone. Visst, klimatet är på många sätt kyligt.
Det är inte varje dag ungdomar drar ner mössan över ansiktet och vägrar vara med på bild. Det är högst ovanligt att unga grabbar inte vill snacka en stund och lika unga tjejer inte vill uppge sitt namn.
Tvärt om, oftast får fotografen värja sig för alla som vill synas i tidningen — linslusarna brukar komma rusande när ett reporterteam kliver in på någon skola eller fritidsgård.

I Landskrona är det verkligen annorlunda. Många är skeptiska och misstänksamheten bottnar bland annat i den senaste tidens artiklar och inslag i tv och radio.
Men det finns en annan bild. En torsdagskväll i mars är det fullt röj i korridorer och källare på Öppet Dammhag. I kiosken handlar ungar chokladbollar och stoppar dem i frallor och käkar och på tredje våningen går datorerna varma. Det tjattras och det spelas pingis och mitt i något som mest liknar organiserat kaos planerar personalen för ljusare tider.