PÅ GRÄNSEN. Familjen Svensson är en av de många familjer i vårt samhälle som kämpar mot en kroniskt dålig ekonomi.

Fyra rum och kök på Planteringen i Helsingborg. Här trängs två vuxna och fyra barn, de tillhör den ökande skaran av barnfamiljer som brottas med en permanent svag ekonomi. Madde Erenhall har med åren blivit en mästare på att pressa ut så mycket mat och förnödenheter som möjligt ur varje krona. Varje månad utkämpas kampen mot arbetslöshet, mot socialen, mot ett tomt kylskåp.

Vi hänger av oss i en hall där kläder och skor bara lämnar en smal gång till vardagsrummet. Där inne, i en tenngrå plyschsoffa sover Andreas, tre och ett halvt år. Han har ett blommigt täcke över sig och störs varken av stojande syskon eller vetgiriga besökare.
Madde Erenhall makar undan Andreas fötter och sätter sig försiktigt. I dag är hon ledig, efter ett rejält pass på 7-Eleven.
– Jag har jobbat där sedan den 2 oktober. Innan dess var jag mammaledig i sju år. Efter Michelle skulle jag ha gått på AMI, men så upptäckte jag att jag var gravid med Andreas, och sen kom Anthony, som är 19 månader nu. Redan tidigare hade vi Alexander, som är elva och ett halvt. Ingen av dem var planerade, utan det har bara blivit så.

7-Eleven vid Knutpunkten kan knappast kallas drömarbetsplats. Madde Erenhall jobbar ensam, många helger, många nattpass. Det går i ett och hon hinner sällan äta.
– Fast det har varit skönt att äntligen jobba. Det enda är att jag har fått mindre tid över till barnen. Och lönen är inte så lysande. Jag hade hoppats att få fast, men i veckan fick jag reda på att jag tyvärr bara har arbete ett par veckor till. Det känns väldigt tungt…
När hon växte upp drömde Madde Erenhall om att bli sjuksköterska.
– Eller lågstadielärare. Och så skulle jag ha många barn. Många barn har jag, fast jag är ju bara snabbköpskassörska. En dag ska jag utbilda mig till undersköterska, det har jag bestämt. Och en dag ska vi skaffa ett eget hus, men vi vet inte när. Det får inte ligga för långt från stan, för Alexander är hjärtsjuk och jag är diabetiker, så vi måste ha nära till sjukhuset. Bjuv. Eller kanske Mörarp.

Maken Janne jobbade tidigare som fastighetsskötare, men har nu gått arbetslös en längre tid. Han letar ständigt efter ny sysselsättning, fast något höglönejobb är knappast aktuellt och familjen är beroende av social- och hyresbidrag. Erenhalls och handläggaren på socialen har oftast skilda uppfattningar om vad som behövs för att hålla näsan ovanför vattenytan.
– Där vet de inte vad det innebär att behöva vända på varje krona, anmärker Madde irriterat. Sist jag hade kontakt med dem så ifrågasatte de allt, de verkligen tryckte ner oss och jag blev så upprörd att jag fick ont i magen och inte kunde äta något annat än fil på kvällen. Nu har jag magkatarr. Den ständiga oron över ekonomin tär på en…

För medelklassvensken kan det vara svårt att förstå hur nervöst det är att bara ha fem blöjor kvar, samtidigt som kyl och frys gapar tomma.
– Till slut lyckades jag tjata till mig en rekvisition på 450 kronor, så att barnen fick mat i alla fall. Då hade varken jag eller Janne ätit ett helt mål mat på tre dagar.
Fasan är att bli efter med hyran.
– Det är det viktigaste, att betala hyran, nästan 6 200 varje månad. Nummer två är barnomsorgsavgiften och sedan mat till ungarna. Den dagen det är lön betalas alla räkningar, sedan har vi mellan 2 000 och 3 000 kronor kvar, för sex personer att leva på. När barnbidraget kommer handlar jag mat.

Hon berättar stolt att hon lärt sig av mamma. Madde Erenhall växte upp i en familj på sex barn och två vuxna och det var ofta man balanserade på gränsen.
– Så jag har lärt mig att köpa stora förpackningar, leta efter röda prislappar, att klippa kuponger. Jag vet exakt var jag kan köpa den billigaste pastan, det billigaste riset och potatismoset. Rent kött i hela bitar har vi mycket sällan. Skinkstek någon enstaka gång, annars är det falukorv och färs som gäller.
Hon förklarar lätt fnissande att hon blivit en mästare på att trolla med maten.
– Det finns alltid några burkar soppa och då kan man blanda till exempel lök- och svampsoppa och skiva ner falukorv. Barnen har vant sig vid det mesta.
Alltid budgetvarianten och alltid storpack. Pommes, kaviar, pyttipanna, välling. Frysta grönsaker, det enda som köps färskt är tomat och gurka.

Familjen har en bil, en gammal Audi som inte alltid är på humör. Madde har inget körkort, men hon kan ta bussen till billighetsparadiset i Hyllinge. Där möter hennes mamma, som bor i Ekeby, och kör hem henne och varorna.
På cykelfronten ser det numera någorlunda ut.
– Janne har ingen, men jag har en hittecykel. Och för något år sedan lyckades vi äntligen ordna cyklar till Michelle och Alexander, genom en skolfond som gav oss 2 800 kronor. Sedan sålde Alexander jultidningar och kunde köpa sig en sparkcykel, det stärkte hans självförtroende enormt.

En annan fond, en kyrklig, skänkte 4 000 kronor 1999 så att familjen Erenhall kunde åka på sin första semester.
– Alexanders högsta dröm var att komma till Legoland, men det hade blivit för dyrt. Så vi for till Astrid Lindgrenland i Vimmerby över en helg. Vi tältade och det regnade hela tiden, men det var ändå fantastiskt. Sommaren därpå åkte vi till Eskilstuna och Parken Zoo under två dagar, men då brakade ekonomin ihop. Vi har sagt att vi någon gång ska köra upp till Gränna och åka över till Visingsö. Jag var där en gång som barn, det var så fint och jag skulle vilja komma dit igen.

Nu börjar det bli livligt i den trånga bostaden. Michelle, sju år, kommer hem från skolan, tindrar genast åt fotografen, hälsar på sina marsvin Grålle och Vicky och läser högt ur sin nya bok, Pärs hund. Andreas börjar röra på sig i soffan, en snorig Anthony kräver uppmärksamhet och snart anländer också Alexander. Det stojas mellan travar av handdukar, strykbräda, barnvagn och pappkartonger fulla med barnkläder.
Hur länge sedan var det du köpte kläder till dig själv?

Madde Erenhall ler ett skevt leende.
– Förra våren, då blev det ett par vita byxor. Vi var i Ullared i november och handlade kläder till barnen och då köpte jag lite underkläder till mig själv också. När jag fyllde 30, det var i oktober 1999, önskade jag mig presentkort till klädesaffärer och fick ihop 2 000 kronor. Det mesta gick till barnkläder, men jag hittade ett par jeans för 149 kronor till mig själv också. Ett par gröna.

Vi frågar om möblerna.
– Hyllan där har vi köpt. Janne har själv gjort soffbordet.
Sedan börjar hon peka runt.
— Den har vi fått… och den… och den… Soffan har jag lånat av en kompis. Det är en bäddsoffa, för Janne och jag har inget sovrum, utan ligger här. Tavlorna hittade Janne när han var fastighetsskötare, sådana som folk hade kastat. Dessutom broderar jag gärna när vi träffas i syjuntan, säger hon och visar på en inramad korsstygnstavla med devisen “Lyckan är att vara bakom flötet”.
– Den har jag gjort till Janne, för han gillar att fiska.
Vad skulle ni göra om ni vann en miljon?
Svaret kommer blixtsnabbt:
– Betala av våra skulder, det är gamla synder som hänger kvar. För pengarna som blev över skulle vi köpa en större och bättre bil. Kanske ett hus. Drömma kan man ju alltid…