ÖVERMÄNNISKA. Med hjälp av soldatrullorna kan man utläsa att överklassen i snitt var en dryg centimeter längre än de mindre bemedlade.

Det beror på vem man frågar. Somliga kanske säger att klassamhälle, det har vi haft sedan stamhövdingens familj frossade på nygrillad mammutfilé, medan trälarna fick nöja sig med det sega köttet ovanför hasbenet. Andra hävdar i stället att klassamhället kom med industrialismen och arbetarrörelsens framväxt på 1800-talet.

– Om klass är ett sätt att ge namn åt materiella olikheter och materiella resurser i samhället, då har begreppet alltid funnits, konstaterar Lars Edgren, docent i historia vid Lunds universitet. Men många historiker håller på att det är en ganska modern företeelse som hänger ihop med att kapitalismen ställdes mot proletariatet när industrisamhället växte fram. Det finns alltså inget enkelt svar på frågan om hur gammal klassklyftan är.

Väljer vi det första alternativet kan man säga att det mer definierade klassamhället etableras på allvar under 1600-talet, även om det naturligtvis har varit skillnad på folk och folk mycket längre än så. Med det antika Rom kom en strikt indelning av klasser som plebejer, patricier, nobiliteter och prästerskap. Under republiken styrdes staten av en eller flera konsuler, under kejsartiden av ceasar, som inte drog sig för att jämställa sig med gudarna och därmed i princip befann sig på en annan planet i jämförelse med förbrukningsvaran arbetsslavar.

Går vi till västvärlden och Sverige frodades de djupa klassklyftorna som en odefinierad självklarhet under medeltid och renässans.
– Men det är först på 1600-talet som vi får ett klassamhälle i juridisk mening, förklarar Lars Edgren. Ståndssamhället har slagit igenom fullt ut med adel, präster, borgare och bönder där ståndet följde släktena. Adeln ärvde sitt adelsskap, borgarna, alltså hantverkare och köpmän, fick hålla sig till sina skrån så länge det inte fanns näringsfrihet. Och bönderna, ja, de var ju bönder. Adeln och prästerskapet var frälsta från skatt, så den bördan låg tung på de övriga.

Att just 1600-talet ständigt återkommer när Lars Edgren berättar är ingen tillfällighet. Under detta århundrade växte byråkratin till sig i Sverige. Myndigheterna började få kontroll på befolkningen. Kyrkobokföringen tog fart på allvar när biskop Rudbeckius i Västerås 1619 gick i spetsen för registrering av dop-, vigsel- och begravningslängder. Detta grepp över medborgarna förstärktes av Gustav II Adolf som gav prästerna i uppdrag att upprätta kyrkliga personlängder som skulle användas vid utskrivning av krigsfolk och beskattning. Han påbörjade också indelningsverket, som senare finslipades av Karl XI. Bönderna fick då i uppdrag att se till att det fanns män i stridbar ålder tillgängliga och uppgifter om dessa samlades i rullorna. Allt detta bidrog till att gränserna i samhället markerades tydligare.

– I samma veva ökade adelns makt. Genom krigen och bytena från rika besegrade städer blev många ätter väldigt förmögna, och dessutom förlänades de stora landområden som tack för sina tjänster.
Denna nyrikedom lockade många till pråliga uppvisningar.
– Till exempel vid begravningar. Tävlan i att försöka överglänsa varandra i prakt ledde till ett uppseendeväckande slöseri. Efter ett tag försökte staten går in med förordningar, och de begränsningar som man beslutade om skiftade. Dels för de olika stånden, men också inom adeln. Myndigheterna lade sig till exempel i hur många hästar och människor som fick gå med i processionen. Ju högre rang desto fler i sorgetåget.

Läser vi Herman Lindqvists bok Storhet och fall, som ingår i serien Historien om Sverige, kan vi förundras över hur myndigheterna, framför allt under Karl XI:s regering, utfärdade förordning efter förordning som skulle hejda slöseri och frosseri. Hårdast knep man naturligtvis åt de lägsta samhällsklasserna. Lagen bestämde i detalj hur en adelsman, en borgare eller en bonde skulle vara klädd. Enklare kvinnor fick inte bära siden eller sammet, männen inga guld- eller silverknappar i västen. Skulle man ställa till med stort kalas tvingades man i god tid meddela myndigheterna alla detaljer om gästernas antal samt vilka och hur många rätter som skulle serveras.

Bönder tilläts endast ställa fram en rätt, överflöd kunde beslagtas och rendera böter. Borgare och adelsmän fick servera samma slags mat, med det undantaget att adeln kunde plussa på med sardeller, ostron och kräftor. Och endast det högsta ståndet tilläts bravera med marsipan och insyltad frukt till efterrätt. Enkelt folk fick hålla sig till öl som måltidsdryck medan herrskap unnade sig vin. Bröt, låt oss säga en hantverkare, mot detta blev böterna dryga, 50 daler silvermynt, motsvarande 20 000 kronor i dag.
Bröllop i dagarna tre var det inte tal om i stugorna. Maten skulle tas in klockan tolv och åka ut igen klockan tre. Även musiken var reglerad i lag och en bonde kunde bara ha två spelmän igång, medan en “bättre man” kunde njuta av fyra och riktigt fint folk brassade på med en hel orkester.

– Statsmakten ställde till med mer hela tiden, suckar Lars Edgren. På 1700-talet kom överflödsförordningarna och det innebar bland annat lyxskatt på varor som tobak, kaffe, spelkort och fönster.
Det låter som fiffiga föregångare till våra tiders punktskatter och fastighetsbeskattningar. Men precis som i dag hittade befolkningen på olika sätt att möta statens pålagor.
Skillnaden i kosthållning, boende och arbetsbördor satte sina spår. Svensk-amerikanen Lars G. Sandberg har jämfört kroppslängder genom att studera svenska soldatrullor från 1767 till 1881 och i snitt var de bättre bemedlade en decimeter längre än de som stod långt ner på samhällsskalan.

– Överklassen tittade alltså bokstavligen ner på underklassen, säger Lars Edgren. Och det här höll i sig länge, nästan ända in på 1960-talet. När nu klassklyftorna åter ökar, så är det högst troligt att vi om några år kan börja märka en skillnad i längd igen.

På 1800-talet hände något. Industrialismen tuffade in, och med den kapitalismen. Det juridiska klassamhället byts ut mot det ekonomiska.
– Det är också först på 1800-talet som människor börjar tolka termen klass, säger Lars Edgren. Arbetarrörelsen växer fram. Proletariatet vaknar och krafter mobiliseras mot kapitalismen, bourgeoisien. Vi får en klassmedvetenhet.

Detta leder till att arbetarna inte bara engagerar sig politiskt, utan också kulturellt och ekonomiskt. Folkets hus och folkparker byggs för samvaro och nöjen, man handlar inom kooperationen, bor hos HSB och studerar med ABF.
– Detta var mycket tydligare i vissa andra länder, exempelvis Tyskland. Men även i svenska arbetarstäder, som Malmö, präglade det folks liv ända tills bara för några decennier sedan. Numera, när man kanske inte längre skiljer så starkt mellan arbetare och kapitalister, har vi en upplösning som blivit ett problem för kooperationen.

När vi är inne på 2000-talet har klassklyftorna än en gång bytt skepnad. Visserligen handlar det fortfarande till stor del om ekonomi, men en allt tyngre del i skillnaderna mellan samhällsklasser är utbildningen. Lågutbildade har svårare att finna och ta till sig information om allt från kost till utrikespolitik och halkar därför ohjälpligt efter.
– En sådan sak som konsumtion av mat och dryck visar vår position i samhället, menar Lars Edgren. Fram till 1970-80-talet hade vi ett stadigt sortiment av till största delen svensk öl och välkända franska och tyska viner på Systembolaget. Nu är hyllorna fulla av importerat öl där specialisterna sakkunnigt jämför ale och tjeckisk pilsner, beska och karamellton. Vi hittar hela tiden nya viner från hela världen och exklusiva sorter av helmaltswhisky.

Trenden går igen när det gäller matvaror, kultur, teknik, hälsa… De som har utbildning, de som kan ta till sig information, lever ett rikare liv, ett sundare liv.