Browsing: Uncategorized

Vuxenleksaker

I vår butik hittar du ett brett sortiment av erotiska Vuxenleksaker och allt du kan tänka på. Vi har ett stort urval med mer än 3500 artiklar online i vår sexbutik. Vi lägger till nya produkter varje månad och vi kommer alltid att kunna erbjuda dig bra erbjudanden så vi hoppas vi ses snart igen.

{ Comments are closed }

Kvällsöppet – ett bloss i mörkret

Till rep.Fattiga och Rika.
Fritidsgård, Dammhagskolan.
Fr .v Valon Ibishi, Denis Dzin, Khalil Mahjoub och Besim Ibishi med racket.

Bibjana Mustafaj, Amal Mohammed och de andra småttingarna upp till tolv år har inte mer än hunnit ut. Redan tio minuter före insläpp för den äldre gruppen är det trångt kring dörren och när Khalil Mahjoub låser upp strax före klockan sex väller kvällens äventyrare in.
Driton Behrami är målinriktad. Han rusar fram till köksluckan och skriver upp sig på en plats i datasalen.
– Jag går i nian på Gustav Adolfskolan och brukar vara här några gånger i veckan. Förut satt vi mest på bänkarna utanför och hängde. Nu kan man gå både till Dammhagsskolan och Nova på kvällarna. Det finns kanske lite mer att göra borta på Nova men jag tycker personalen är bra här, säger han.
– Jag brukar spela pingis, surfa en stund på nätet eller bara sitta och snacka.

Datasalen ligger i anslutning till biblioteket på tredje våningen. Ledaren Milena Nedelkovic låser upp gallergrinden i trapphuset och tar med sig åtta utvalda till kvällens första halvtimmespass.
– Jag arbetade fem år på Alléskolan som personlig assistent innan jag flyttade till Dammhag. På dagarna jobbar jag här som fritidspedagog och sedan i somras hjälper jag till på kvällarna också, berättar hon.
– Det har bara varit positivt att börja här. Själv kommer jag ursprungligen från Jugoslavien och man kunde tro att det skulle vara mycket skitsnack och så mellan olika grupper, men det är inga problem alls.
– Tyvärr är det inte så många tjejer som kommer hit. Därför ska vi ordna en speciell tjejkväll en fredag i april.

Dammhagsskolan slog upp portarna på kvällstid när skadegörelse och busliv eskalerade i Landskrona. Rektorn Rose-Marie Bengtsson fick idén och försöket har slagit väl ut.
Projektledaren Per Larsson vittnar om en tuff start. Men nu, efter nästan ett år, är han nöjd med utvecklingen:
– De kommer hit allihop, de där killarna som det skrivits så mycket om på senare tid, de som finns på polisens listor. Här har vi inga problem med dem, men visst var det jobbigt i början. En och annan ruta gick sönder och det skulle testas gränser. Men det är bara att stå upp och ta snacket och sedan har vi ett par grabbar som är uppväxta i området som vi plockat in i projektet. Det fungerar bra. Ja, det händer att de där värstingarna, som man kunnat läsa om, undrar om vi inte kan laga mat och så står vi och bakar pizza tillsammans en torsdagskväll i hemkunskapsköket.

– Nu har vi slipat bort kantigheterna men istället får vi kriga för vår existens. I december var det tuffa tag med politikerna. Vi har fått en och en halv miljon i år och vi är åtminstone räddade till och med september, sedan hoppas vi förstås på en fortsättning och gärna lite mer resurser, så att vi kan göra utflykter. De här ungarna blir lätt isolerade — och åker de ut någonstans så blir det mest i gäng.
– Men det är tuffa tider för skolan över huvud taget. Jag ser på min yngsta dotter, som går på Albano här i stan. Det finns inte pengar till något. Man märker det på läroböckerna och att sjuka lärare sällan ersätts.

Khalil Mahjoub gick själv på Dammhagsskolan för nästan tio år sedan. Nu är han tillbaka som fritidsledare och förebild för andra ungdomar.
– Jag har mina småsyskon här och jag vill att de ska ha det bra. Sedan gillar jag verkligen att jobba med barn. Det blir så att man hoppar in överallt, men framför allt har jag hand om fotbollsgrupperna, berättar han.
Nu har även Landskrona Bois engagerat sig och tänker sparka i gång ett fotbollsfritids. Sparbanksstiftelsen Skåne ställer upp med en miljon till integrationsprojektet och på lärarexpeditionen på andra våningen hänger skisser som visar hur skolgården ska förändras. Här finns både konstgräs- och basketplan och en grönskande samlingspunkt är planerad mitt i asfaltsdjungeln.

Det finns hopp trots allt, även om det handlat mycket om ungdomsgäng, om segregation, om hat och rädsla och myndigheternas värstinglistor på sistone. Visst, klimatet är på många sätt kyligt.
Det är inte varje dag ungdomar drar ner mössan över ansiktet och vägrar vara med på bild. Det är högst ovanligt att unga grabbar inte vill snacka en stund och lika unga tjejer inte vill uppge sitt namn.
Tvärt om, oftast får fotografen värja sig för alla som vill synas i tidningen — linslusarna brukar komma rusande när ett reporterteam kliver in på någon skola eller fritidsgård.

I Landskrona är det verkligen annorlunda. Många är skeptiska och misstänksamheten bottnar bland annat i den senaste tidens artiklar och inslag i tv och radio.
Men det finns en annan bild. En torsdagskväll i mars är det fullt röj i korridorer och källare på Öppet Dammhag. I kiosken handlar ungar chokladbollar och stoppar dem i frallor och käkar och på tredje våningen går datorerna varma. Det tjattras och det spelas pingis och mitt i något som mest liknar organiserat kaos planerar personalen för ljusare tider.

{ Comments are closed }

Målvakten ratar konkurrenterna

Idag bekräftade AIK att man skrivit kontrakt med backen Andreas Hjelm, något jag kunde berätta om (Här) för ett par dagar sedan. Men lagbygget går vidare och nu ska även AIK ha gjort klart med sin målvakt för nästa säsong. Det blir ingen skräll där, Robin Rahm fortsätter mellan stolparna trots anbud från ett par andra klubbar.

Robin Rahm hade framförallt två anbud att ta ställning till, Leksand och AIK. Men valet föll till sist på AIK och en av anledningarna uppges av mina källor vara Stefan Persson som gör ett oerhört bra jobb i AIK. köp matchtröjor på mtl för alla sporter och alla klubbar.

Andrekeeper återstår att värva in, Gustaf Lindvall har nämnt i sammanhanget men frågan är väl om AIK inte kommer att satsa på någon mer meriterad målvakt att varva med Rahm.

Rahm känns som en bra pusselbit för AIK att få på plats, han kommer att kunna leverera bra.

{ Comments are closed }

Tuffa sparbeting i redan ansträngd skola

Barn- och utbildningsnämnden i Landskrona har tvingas banta årets budget med närmare fem och en halv miljoner kronor. Målet är att kärnverkverksamheten inte ska drabbas, men stödundervisning och dampkonsulent försvinner.
Och hur länge garanteras kvällsöppet på Dammhagskolan och vad händer när kommunens första friskola öppnar till hösten?

Det är bistra tider för skolan i allmänhet och för verksamheten i Landskrona i synnerhet.
Eller vad sägs om ett sparbeting på 5 360 000 kronor i år? Risken är förstås överhängande att de svagaste — exempelvis de som inte fått godkänt i kärnämnena — råkar värst ut i svångremstider. Speciellt när dampkonsulenten samt läs- och skrivutvecklingskonsulenten försvinner. Liksom sommarskolan, där elever haft chansen att komplettera kunskaper och läsa upp betyg. Det dras även in på kompetensutveckling och utbildning av personalen.

Men förvaltningschefen vill inte måla fan på svarta tavlan.
– Nämnden har beslutat att spara in på handledare som inte har direkt kontakt med barnen. Även en del projektverksamhet får stryka på foten, säger förvaltningschef Per Dahlöf.
– Det finns väl knappast någon svensk skola som inte lidit av 90-talets finanskris. Men vi strävar efter att nedskärningarna i så liten utsträckning som möjligt ska drabba barnen och vi kommer inte minska på antalet lärare.

Redan före senaste miljonbantningen fanns en del brister. I höstas fokuserades på förlegade böcker i samhällskunskap. Inför ett årskursprov om valrörelsen på Dammhagskolan användes en bok från 1993. Där fanns felaktiga fakta, som att Sverige har val vart tredje år och att landet har ett civildepartement.
– Det hade strulat med leveranserna av de nya böckerna. Nu har vi sett över läromedelssituationen i stort och pengar för nya investeringar har fördelats, fortsätter Per Dahlöf.
Ekonomin är dålig och Bun (barn- och ungdomsnämnden) tvingas banta men politikerna är överens om att Öppet Dammhag, ungdomssatsningen med kvällsaktiviteter sju dagar i veckan, tillfört mycket.

Projektet startades i maj 2002. Personal anställdes och vissa lokaler blev tillgängliga även kvällstid. Syftet var att minska skadegörelse och bråk ute på stan.
– Kommunstyrelsen sköt nyligen till 750 000 kronor från ett konto för särskilt riktade pengar, men verksamheten är bara säkrad till och med september. Jag tror och hoppas på vissa satsningar i vår med inriktning på integrationsarbete, som gör att det kan bli en fortsättning även därefter, säger Per Dahlöf.

Sedan två månader finns dessutom ungdomshuset Nova, som sorterar under arbets- och socialförvaltningen och har öppet fem dagar i veckan. Ytterligare ett bloss i kvällsmörkret i en allt mer segregerad stad. För utan tvekan är det mest ungdomar med invandrarbakgrund som samlas på både Öppet Dammhag och i Tyghusets lokaler där Nova håller till.
– Vi har uppvaktat Mona Sahlin, som ju är integrationsminister, och ansökt om projektpengar på femårsbasis. Det skulle ge fem miljoner per år och inte bara rädda Öppet Dammhag, utan också ge oss en chans att utveckla verksamheten, säger kommunalrådet Niklas Karlsson (s).

Snart inleds för övrigt en ny epok inom utbildningen i Landskrona. I höst startar nämligen kommunens första friskola i Schlasbergshuset.
Kunskapsskolan planerar i ett första steg för undervisning i årskurserna sex till åtta men stor ovisshet råder i dagsläget om vad det kommer att betyda för befintlig verksamhet.

Friskolan är berättigad till så kallad skolpeng från kommunen på drygt 50 000 kronor per elev och läsår. Fullt utbyggd ska Kunskapsskolan kunna ta emot ungefär 360 elever. Vid starten i augusti räknar man med drygt 250.
Samtidigt måste den kommunala skolan anställa lärare och annan personal utan att veta hur många elever och hur mycket pengar man har när höstterminen börjar.
– Det här är ett dilemma första året. Både vi och friskolan tvingas planera för ett okänt antal barn, men vi för en diskussion om gemensam planeringstid till kommande år, fortsätter Per Dahlöf.

Kommunalrådet Niklas Karlsson säger:
– Friskolornas intåg innebär att vi tvingas använda våra ekonomiska resurser mindre effektivt.
Men han säger också:
– Givetvis kan det medföra andra, mer positiva, effekter. Till exempel att vi lyckas behålla elever som i dag söker sig till skolor i andra kommuner. Dessutom planeras för kommunal Montessoriutbildning från sjätte klass och uppåt på Gustav Adolfskolan.

{ Comments are closed }

Hockeyklubbor Vi hjälper dig hitta billiga hockeyklubbor

 Hockeyklubbor är en del av utrustningen som används i ishockey för att skjuta, passa och hantera pucken. Hockeyklubbor är cirka 150-200 cm lång och består av en lång och smal del samt en platt förlängning i ena änden av klubban som kallas för blad. Bladet är den del av klubban som används för att hantera pucken och brukar oftast vara 25 till 40 cm lång.

Klubbornas längd kan variera kraftigt, eftersom de oftast är byggda för att passa en viss spelares storlek och önskemål. Läs mer om vilken längd på hockeyklubban du bör välja när du ska köpa en ny hockeyklubba.

Bladet på hockeyklubban är böjd i någon riktning för att lättare kunna lyfta pucken från isen när man passar eller skjuter. Vinkeln på klubban kan vara till vänster eller höger, beroende på om spelaren är höger eller vänsterhänt.

Hockeyklubbors styvhet varierar också beroende på spelarens ålder och styrka. För att du ska kunna få ett bra skott måste din klubba kunna sviktas så att klubban får en katapult-liknande effekt. Är du osäker på vilken hårdhet du ska välja på din klubba?

{ Comments are closed }

Den eviga skillnaden på folk och folk

ÖVERMÄNNISKA. Med hjälp av soldatrullorna kan man utläsa att överklassen i snitt var en dryg centimeter längre än de mindre bemedlade.

Det beror på vem man frågar. Somliga kanske säger att klassamhälle, det har vi haft sedan stamhövdingens familj frossade på nygrillad mammutfilé, medan trälarna fick nöja sig med det sega köttet ovanför hasbenet. Andra hävdar i stället att klassamhället kom med industrialismen och arbetarrörelsens framväxt på 1800-talet.

– Om klass är ett sätt att ge namn åt materiella olikheter och materiella resurser i samhället, då har begreppet alltid funnits, konstaterar Lars Edgren, docent i historia vid Lunds universitet. Men många historiker håller på att det är en ganska modern företeelse som hänger ihop med att kapitalismen ställdes mot proletariatet när industrisamhället växte fram. Det finns alltså inget enkelt svar på frågan om hur gammal klassklyftan är.

Väljer vi det första alternativet kan man säga att det mer definierade klassamhället etableras på allvar under 1600-talet, även om det naturligtvis har varit skillnad på folk och folk mycket längre än så. Med det antika Rom kom en strikt indelning av klasser som plebejer, patricier, nobiliteter och prästerskap. Under republiken styrdes staten av en eller flera konsuler, under kejsartiden av ceasar, som inte drog sig för att jämställa sig med gudarna och därmed i princip befann sig på en annan planet i jämförelse med förbrukningsvaran arbetsslavar.

Går vi till västvärlden och Sverige frodades de djupa klassklyftorna som en odefinierad självklarhet under medeltid och renässans.
– Men det är först på 1600-talet som vi får ett klassamhälle i juridisk mening, förklarar Lars Edgren. Ståndssamhället har slagit igenom fullt ut med adel, präster, borgare och bönder där ståndet följde släktena. Adeln ärvde sitt adelsskap, borgarna, alltså hantverkare och köpmän, fick hålla sig till sina skrån så länge det inte fanns näringsfrihet. Och bönderna, ja, de var ju bönder. Adeln och prästerskapet var frälsta från skatt, så den bördan låg tung på de övriga.

Att just 1600-talet ständigt återkommer när Lars Edgren berättar är ingen tillfällighet. Under detta århundrade växte byråkratin till sig i Sverige. Myndigheterna började få kontroll på befolkningen. Kyrkobokföringen tog fart på allvar när biskop Rudbeckius i Västerås 1619 gick i spetsen för registrering av dop-, vigsel- och begravningslängder. Detta grepp över medborgarna förstärktes av Gustav II Adolf som gav prästerna i uppdrag att upprätta kyrkliga personlängder som skulle användas vid utskrivning av krigsfolk och beskattning. Han påbörjade också indelningsverket, som senare finslipades av Karl XI. Bönderna fick då i uppdrag att se till att det fanns män i stridbar ålder tillgängliga och uppgifter om dessa samlades i rullorna. Allt detta bidrog till att gränserna i samhället markerades tydligare.

– I samma veva ökade adelns makt. Genom krigen och bytena från rika besegrade städer blev många ätter väldigt förmögna, och dessutom förlänades de stora landområden som tack för sina tjänster.
Denna nyrikedom lockade många till pråliga uppvisningar.
– Till exempel vid begravningar. Tävlan i att försöka överglänsa varandra i prakt ledde till ett uppseendeväckande slöseri. Efter ett tag försökte staten går in med förordningar, och de begränsningar som man beslutade om skiftade. Dels för de olika stånden, men också inom adeln. Myndigheterna lade sig till exempel i hur många hästar och människor som fick gå med i processionen. Ju högre rang desto fler i sorgetåget.

Läser vi Herman Lindqvists bok Storhet och fall, som ingår i serien Historien om Sverige, kan vi förundras över hur myndigheterna, framför allt under Karl XI:s regering, utfärdade förordning efter förordning som skulle hejda slöseri och frosseri. Hårdast knep man naturligtvis åt de lägsta samhällsklasserna. Lagen bestämde i detalj hur en adelsman, en borgare eller en bonde skulle vara klädd. Enklare kvinnor fick inte bära siden eller sammet, männen inga guld- eller silverknappar i västen. Skulle man ställa till med stort kalas tvingades man i god tid meddela myndigheterna alla detaljer om gästernas antal samt vilka och hur många rätter som skulle serveras.

Bönder tilläts endast ställa fram en rätt, överflöd kunde beslagtas och rendera böter. Borgare och adelsmän fick servera samma slags mat, med det undantaget att adeln kunde plussa på med sardeller, ostron och kräftor. Och endast det högsta ståndet tilläts bravera med marsipan och insyltad frukt till efterrätt. Enkelt folk fick hålla sig till öl som måltidsdryck medan herrskap unnade sig vin. Bröt, låt oss säga en hantverkare, mot detta blev böterna dryga, 50 daler silvermynt, motsvarande 20 000 kronor i dag.
Bröllop i dagarna tre var det inte tal om i stugorna. Maten skulle tas in klockan tolv och åka ut igen klockan tre. Även musiken var reglerad i lag och en bonde kunde bara ha två spelmän igång, medan en “bättre man” kunde njuta av fyra och riktigt fint folk brassade på med en hel orkester.

– Statsmakten ställde till med mer hela tiden, suckar Lars Edgren. På 1700-talet kom överflödsförordningarna och det innebar bland annat lyxskatt på varor som tobak, kaffe, spelkort och fönster.
Det låter som fiffiga föregångare till våra tiders punktskatter och fastighetsbeskattningar. Men precis som i dag hittade befolkningen på olika sätt att möta statens pålagor.
Skillnaden i kosthållning, boende och arbetsbördor satte sina spår. Svensk-amerikanen Lars G. Sandberg har jämfört kroppslängder genom att studera svenska soldatrullor från 1767 till 1881 och i snitt var de bättre bemedlade en decimeter längre än de som stod långt ner på samhällsskalan.

– Överklassen tittade alltså bokstavligen ner på underklassen, säger Lars Edgren. Och det här höll i sig länge, nästan ända in på 1960-talet. När nu klassklyftorna åter ökar, så är det högst troligt att vi om några år kan börja märka en skillnad i längd igen.

På 1800-talet hände något. Industrialismen tuffade in, och med den kapitalismen. Det juridiska klassamhället byts ut mot det ekonomiska.
– Det är också först på 1800-talet som människor börjar tolka termen klass, säger Lars Edgren. Arbetarrörelsen växer fram. Proletariatet vaknar och krafter mobiliseras mot kapitalismen, bourgeoisien. Vi får en klassmedvetenhet.

Detta leder till att arbetarna inte bara engagerar sig politiskt, utan också kulturellt och ekonomiskt. Folkets hus och folkparker byggs för samvaro och nöjen, man handlar inom kooperationen, bor hos HSB och studerar med ABF.
– Detta var mycket tydligare i vissa andra länder, exempelvis Tyskland. Men även i svenska arbetarstäder, som Malmö, präglade det folks liv ända tills bara för några decennier sedan. Numera, när man kanske inte längre skiljer så starkt mellan arbetare och kapitalister, har vi en upplösning som blivit ett problem för kooperationen.

När vi är inne på 2000-talet har klassklyftorna än en gång bytt skepnad. Visserligen handlar det fortfarande till stor del om ekonomi, men en allt tyngre del i skillnaderna mellan samhällsklasser är utbildningen. Lågutbildade har svårare att finna och ta till sig information om allt från kost till utrikespolitik och halkar därför ohjälpligt efter.
– En sådan sak som konsumtion av mat och dryck visar vår position i samhället, menar Lars Edgren. Fram till 1970-80-talet hade vi ett stadigt sortiment av till största delen svensk öl och välkända franska och tyska viner på Systembolaget. Nu är hyllorna fulla av importerat öl där specialisterna sakkunnigt jämför ale och tjeckisk pilsner, beska och karamellton. Vi hittar hela tiden nya viner från hela världen och exklusiva sorter av helmaltswhisky.

Trenden går igen när det gäller matvaror, kultur, teknik, hälsa… De som har utbildning, de som kan ta till sig information, lever ett rikare liv, ett sundare liv.

{ Comments are closed }

Utanför systemen finns utsattheten

Att tala om samhällsklasser på samma sätt som man gjorde förr ger en alltför enkel bild av verkligheten, anser Tapio Salonen, professor i socialt arbete.

Underklassen, finns den? Visst kan man än idag tala om olika samhällsklasser, men det ger en starkt förenklad och endimensionell bild av verkligheten, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete i Lund och Växjö.
Att tillhöra underklassen handlar snarare om att hamna i utsatthet och utanförskap.

Klassperspektivet har ersatts av ett både och-perspektiv, som utöver klasstillhörighet även innefattar kön, etnisk tillhörighet och ålder. Men inte heller det räcker. Tapio Salonen menar att man också måste lägga på en insider-outsiderproblematik för att förstå vad som händer i dagens samhälle.
– Man kan säga att människor agerar på ett antal arenor, där arbetslivet och de offentliga systemen är de två viktigaste. Hur väl vi lyckas hävda oss på dessa arenor avgör graden av välfärd. Somliga kommer aldrig in ordentligt eller inte alls, de marginaliseras eller exkluderas.

Här hittar vi måhända underklassen, eller vad Tapio Salonen anser vara en bättre term, de utsatta. Människor som till exempel inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden blir inte bara arbetslösa utan även utan a-kassa och sjuklön. De blir kanske i stället beroende av bidrag och får allt svårare att själva påverka sin situation.
Men utsattheten beror inte bara av ekonomiska faktorer. Kulturella och sociala faktorer spelar också in, och, poängterar Tapio Salonen, vill man förstå vad utsatthet innebär måste man dessutom inse att den är ett dynamiskt fenomen och ett subjektivt fenomen:

– Graden av utsatthet ändrar sig över tiden. Den som är fattig idag kanske inte är det i morgon. Vi som forskar på det här försöker se samhället som en ständigt pågående process. Hur ser rörligheten ut i olika skikt? Hur många, varför och vilka passerar in och ut? Vi måste också fråga oss hur den som betraktas som fattig eller utsatt själv ser på sin situation. Hon eller han har kanske en mer nyanserad bild.
– Utifrån det här resonemanget förstår man att det finns oändliga variationsmöjligheter. Det vill säga det finns hopp, säger Tapio Salonen.

Klass-skillnaderna så som vi vande oss vid att se dem under industrisamhällets tid är inte oviktiga. Det har naturligtvis sin betydelse från vilka ekonomiska omständigheter man kommer. Men klass-samhället ger en alltför förenklad bild.

-När vi gick från ett industrisamhälle till ett tjänsteproducerande samhälle blev kunskap den nya tidens sorteringsinstrument. Kunskap är numera grundläggande på ett helt annat sätt än för några tiotal år sedan, då man kunde klara sig bra i industrin utan utbildning. Men på den här punkten är jag rätt hoppfull inför framtiden. Även om det sägs mycket negativt om skolan försöker vi hela tiden gradera upp våra utbildningssystem. En annan vinstlott i tjänstesamhället är att besitta stor social kompetens. Det var inte lika vikigt förr.

Men de som inte orkar svara mot det nya samhällskraven sorteras ut. Fallet kan bli djupt eftersom det sociala skyddsnätet försämrats samtidigt som samhället inte hunnit med i svängarna. Vi står frågande inför det brant stigande antalet långtidssjukskrivningar.
-Vad som skiktar oss idag är fördelningen av tid och pengar, menar Tapio Salonen.
Om penningen kan sägas peka mot det välbekanta klass-samhället, så är tidsbrist något nytt.
– I vår tid är vi tidsfattiga. Vi ställs inför så många krav att somliga av oss inte hinner med utan drabbas av ohälsa. Det kan vara utbrändhet eller något annat. Men det kan också vara att tappa fotfästet, att bli utslagen, eller som jag tycker är en bättre term; hamna i utanförskap.

Samhället ser ohälsan som en snäv arbetslivsfråga och behandlar den därefter. Utanförskapet åtgärdas med arbetsmarknadspolitik. Men egentligen är dessa oroande samhällsfenomen, ohälsan och utanförskapet, två sidor av samma mynt. Vad vi istället måste göra är att lära oss hantera den tydliga obalansen mellan tid och pengar, till exempel genom att införa ett arbetsfritt år med mellan fem eller tio års mellanrum och realisera det livslånga lärandet.

Håkan Palm
hakan.palm@hd.se

Tel 042-489 92 22

I knapphetens boningar

Hur är det att leva under knapphetens kalla stjärna? Tapio Salonen och Torbjörn Hjort, forskare vid socialhögskolan i Lund, undersökte hur ett antal nyfattiga barnfamiljer i Landskrona själva ser på sin situation.

I studien avtäcks två tydliga familjekonstellationer bland de långvarigt fattiga barnfamiljerna, ensamstående kvinnor med barn och hushåll med utländsk bakgrund. Även om de har knappheten gemensamt är det mycket som skiljer dem åt, konstaterar Salonen och Hjort: De ensamma mammorna har oftast svensk bakgrund och ett visst om än osäkert fäste på arbetsmarknaden. De kämpar hårt för att hålla skenet uppe, de unnar inte sig själva någonting men försöker skona barnen. Trots att läget kanske ser hopplöst ut har de flesta inte gett upp. De gör motstånd och hoppas att det någon gång ska bli bättre.

Bland hushållen med utländsk bakgrund är uppgivenheten större. Vanligen har de redan från början misslyckats med att komma in på arbetsmarknaden och lever på bidrag. De vuxna för inte längre någon kamp för egen del men däremot kämpar de för sina barn. De saknar, poängterar Salonen och Hjort, reella möjligheter att påverka sin vardag, eftersom både deras försörjning och boende är i socialtjänstens händer.

Trots skillnaderna finns några gemensamma drag som karaktäriserar alla de utsatta familjernas situation. Framför allt finns en känsla av ständig otillräcklighet; pengarna räcker inte. Man lånar och snålar och fixar men kommer ändå aldrig i kapp. Det mest plågsamma är att inte kunna erbjuda barnen den start i livet som är nödvändig för deras utveckling och välgång. Av vänner och bekanat finns inte heller mycket hjälp att vänta, eftersom de vanligen befinner sig i samma utsatta situation.

Det beroende av olika sorters bidrag som många av familjerna ständigt lever under är i sig en källa till otrygghet. Erfarenheten säger dem att bidragen är föränderliga och till vissa delar oförutsägbara.
De fattiga barnfamiljerna är också offer för en klar tendens till social utestängning, menar Salonen och Hjort. Många av familjerna har inte kommit in i ett liv som de flesta betraktar som normalt: att ha ett tryggt arbete och ett försäkringsskydd som gör att man klarar tillfällig arbetslöshet, sjukdom, barnafödande. Trösklarna är helt enkelt för höga i dagens trygghetssystem. Därför kan man tolka dessa barnfamiljers svårigheter som en etableringsproblematik.

Knäckfrågan för dem är hur de ska ta sig in på välfärdens arena. Detta är särskilt tydligt för många invandrarfamiljer. I studien poängteras att “det finns en alarmerande uppgivenhet hos många av föräldrarna i dessa familjer. De tror inte längre att det finns någon plats för dem i framför allt det svenska arbetslivet”.
Så som Salonen och Hjort beskriver det tycks det finnas ett moment 22 i socialpolitiken: du kommer aldrig in i välfärdssystemen därför att du aldrig varit inne. Och risken är stor att inte heller dina barn gör det, på grund av underläge redan från tidiga år. Fattigdomen kopierar sig själv i nästa generation.

Även om den här studien enbart gäller ett antal familjer i Landskrona, som följdes 1994-2000, anser författarna att den i huvudsak ändå speglar fattiga barnfamiljers villkor i allmänhet i Sverige. Det finns närmare 100 000 hushåll som lever i “permanent otillräcklighet”. Grovt räknat vart tionde barn växer upp i familjer med uppenbart torftiga villkor.

{ Comments are closed }

En ständig kamp mot en tom plånbok

PÅ GRÄNSEN. Familjen Svensson är en av de många familjer i vårt samhälle som kämpar mot en kroniskt dålig ekonomi.

Fyra rum och kök på Planteringen i Helsingborg. Här trängs två vuxna och fyra barn, de tillhör den ökande skaran av barnfamiljer som brottas med en permanent svag ekonomi. Madde Erenhall har med åren blivit en mästare på att pressa ut så mycket mat och förnödenheter som möjligt ur varje krona. Varje månad utkämpas kampen mot arbetslöshet, mot socialen, mot ett tomt kylskåp.

Vi hänger av oss i en hall där kläder och skor bara lämnar en smal gång till vardagsrummet. Där inne, i en tenngrå plyschsoffa sover Andreas, tre och ett halvt år. Han har ett blommigt täcke över sig och störs varken av stojande syskon eller vetgiriga besökare.
Madde Erenhall makar undan Andreas fötter och sätter sig försiktigt. I dag är hon ledig, efter ett rejält pass på 7-Eleven.
– Jag har jobbat där sedan den 2 oktober. Innan dess var jag mammaledig i sju år. Efter Michelle skulle jag ha gått på AMI, men så upptäckte jag att jag var gravid med Andreas, och sen kom Anthony, som är 19 månader nu. Redan tidigare hade vi Alexander, som är elva och ett halvt. Ingen av dem var planerade, utan det har bara blivit så.

7-Eleven vid Knutpunkten kan knappast kallas drömarbetsplats. Madde Erenhall jobbar ensam, många helger, många nattpass. Det går i ett och hon hinner sällan äta.
– Fast det har varit skönt att äntligen jobba. Det enda är att jag har fått mindre tid över till barnen. Och lönen är inte så lysande. Jag hade hoppats att få fast, men i veckan fick jag reda på att jag tyvärr bara har arbete ett par veckor till. Det känns väldigt tungt…
När hon växte upp drömde Madde Erenhall om att bli sjuksköterska.
– Eller lågstadielärare. Och så skulle jag ha många barn. Många barn har jag, fast jag är ju bara snabbköpskassörska. En dag ska jag utbilda mig till undersköterska, det har jag bestämt. Och en dag ska vi skaffa ett eget hus, men vi vet inte när. Det får inte ligga för långt från stan, för Alexander är hjärtsjuk och jag är diabetiker, så vi måste ha nära till sjukhuset. Bjuv. Eller kanske Mörarp.

Maken Janne jobbade tidigare som fastighetsskötare, men har nu gått arbetslös en längre tid. Han letar ständigt efter ny sysselsättning, fast något höglönejobb är knappast aktuellt och familjen är beroende av social- och hyresbidrag. Erenhalls och handläggaren på socialen har oftast skilda uppfattningar om vad som behövs för att hålla näsan ovanför vattenytan.
– Där vet de inte vad det innebär att behöva vända på varje krona, anmärker Madde irriterat. Sist jag hade kontakt med dem så ifrågasatte de allt, de verkligen tryckte ner oss och jag blev så upprörd att jag fick ont i magen och inte kunde äta något annat än fil på kvällen. Nu har jag magkatarr. Den ständiga oron över ekonomin tär på en…

För medelklassvensken kan det vara svårt att förstå hur nervöst det är att bara ha fem blöjor kvar, samtidigt som kyl och frys gapar tomma.
– Till slut lyckades jag tjata till mig en rekvisition på 450 kronor, så att barnen fick mat i alla fall. Då hade varken jag eller Janne ätit ett helt mål mat på tre dagar.
Fasan är att bli efter med hyran.
– Det är det viktigaste, att betala hyran, nästan 6 200 varje månad. Nummer två är barnomsorgsavgiften och sedan mat till ungarna. Den dagen det är lön betalas alla räkningar, sedan har vi mellan 2 000 och 3 000 kronor kvar, för sex personer att leva på. När barnbidraget kommer handlar jag mat.

Hon berättar stolt att hon lärt sig av mamma. Madde Erenhall växte upp i en familj på sex barn och två vuxna och det var ofta man balanserade på gränsen.
– Så jag har lärt mig att köpa stora förpackningar, leta efter röda prislappar, att klippa kuponger. Jag vet exakt var jag kan köpa den billigaste pastan, det billigaste riset och potatismoset. Rent kött i hela bitar har vi mycket sällan. Skinkstek någon enstaka gång, annars är det falukorv och färs som gäller.
Hon förklarar lätt fnissande att hon blivit en mästare på att trolla med maten.
– Det finns alltid några burkar soppa och då kan man blanda till exempel lök- och svampsoppa och skiva ner falukorv. Barnen har vant sig vid det mesta.
Alltid budgetvarianten och alltid storpack. Pommes, kaviar, pyttipanna, välling. Frysta grönsaker, det enda som köps färskt är tomat och gurka.

Familjen har en bil, en gammal Audi som inte alltid är på humör. Madde har inget körkort, men hon kan ta bussen till billighetsparadiset i Hyllinge. Där möter hennes mamma, som bor i Ekeby, och kör hem henne och varorna.
På cykelfronten ser det numera någorlunda ut.
– Janne har ingen, men jag har en hittecykel. Och för något år sedan lyckades vi äntligen ordna cyklar till Michelle och Alexander, genom en skolfond som gav oss 2 800 kronor. Sedan sålde Alexander jultidningar och kunde köpa sig en sparkcykel, det stärkte hans självförtroende enormt.

En annan fond, en kyrklig, skänkte 4 000 kronor 1999 så att familjen Erenhall kunde åka på sin första semester.
– Alexanders högsta dröm var att komma till Legoland, men det hade blivit för dyrt. Så vi for till Astrid Lindgrenland i Vimmerby över en helg. Vi tältade och det regnade hela tiden, men det var ändå fantastiskt. Sommaren därpå åkte vi till Eskilstuna och Parken Zoo under två dagar, men då brakade ekonomin ihop. Vi har sagt att vi någon gång ska köra upp till Gränna och åka över till Visingsö. Jag var där en gång som barn, det var så fint och jag skulle vilja komma dit igen.

Nu börjar det bli livligt i den trånga bostaden. Michelle, sju år, kommer hem från skolan, tindrar genast åt fotografen, hälsar på sina marsvin Grålle och Vicky och läser högt ur sin nya bok, Pärs hund. Andreas börjar röra på sig i soffan, en snorig Anthony kräver uppmärksamhet och snart anländer också Alexander. Det stojas mellan travar av handdukar, strykbräda, barnvagn och pappkartonger fulla med barnkläder.
Hur länge sedan var det du köpte kläder till dig själv?

Madde Erenhall ler ett skevt leende.
– Förra våren, då blev det ett par vita byxor. Vi var i Ullared i november och handlade kläder till barnen och då köpte jag lite underkläder till mig själv också. När jag fyllde 30, det var i oktober 1999, önskade jag mig presentkort till klädesaffärer och fick ihop 2 000 kronor. Det mesta gick till barnkläder, men jag hittade ett par jeans för 149 kronor till mig själv också. Ett par gröna.

Vi frågar om möblerna.
– Hyllan där har vi köpt. Janne har själv gjort soffbordet.
Sedan börjar hon peka runt.
— Den har vi fått… och den… och den… Soffan har jag lånat av en kompis. Det är en bäddsoffa, för Janne och jag har inget sovrum, utan ligger här. Tavlorna hittade Janne när han var fastighetsskötare, sådana som folk hade kastat. Dessutom broderar jag gärna när vi träffas i syjuntan, säger hon och visar på en inramad korsstygnstavla med devisen “Lyckan är att vara bakom flötet”.
– Den har jag gjort till Janne, för han gillar att fiska.
Vad skulle ni göra om ni vann en miljon?
Svaret kommer blixtsnabbt:
– Betala av våra skulder, det är gamla synder som hänger kvar. För pengarna som blev över skulle vi köpa en större och bättre bil. Kanske ett hus. Drömma kan man ju alltid…

{ Comments are closed }

Goa gubbar på annat vis

Säsongen för de svenska jordgubbarna är kort och intensiv. Och det är väl få tider på året som vi längtar så mycket till som när jordgubbarna mognar.

Först är man alldeles lycklig över att få stoppa dem i munnen naturella och bjuda dem med bara grädde eller glass efter en god sommarmiddag. Sedan tröttnar man och börjar fundera på saft och sylt. Men varför inte förlänga njutningen och laga till dem lite grand för omväxling skull?
Det egna favoritreceptet – importerat från Sicilien – är skivade jordgubbar som får dra i ett glas med färskpressad apelsinjuice och kanske lite socker. Det smakar sol.
Våga pröva nya smakkombinationer, som jordgubbar och kanel, eller varför inte jordgubbssallad med basilika, balsamvinäger och peppar till grillat. Några solmogna jordgubbar doppade i choklad kan vara alldeles tillräckligt efter en middag som dragit ut på sommarnatten. En annan annorlunda dessert är att servera bären med grönpepparsås.

Tänk på att jordgubbar har kort hållbarhet och ska förvaras svalt. Vänta med att rensa och skölja till strax innan de äts. Om man vill frysa in dem blir det bäst resultat om de sockras lätt.
Jordgubben är botaniskt sett inte något bär utan en sorts skenfrukt. De små kärnorna på jordgubben är små nötter och det vi äter och kallar jordgubbe är en blombotten som sväller upp och blir saftig.
Först på 1800-talet uppstod genom korsning av två amerikanska, vilda jordgubbar den typ av jordgubbe vi har i dag, stora söta och fulla med smak.

En tallrik med jordgubbar är inte så dumt att läska sig med som mellanmål i sommarvärmen med tanke på att de innehåller 90 procent vatten och dessutom är mer C-vitaminspäckade än citrusfrukter. Tio gubbar och du har klarat av dagsbehovet av C-vitamin.
Bara i Sverige produceras varje år mellan 20 och 30 miljoner liter jordgubbar för handeln. Dessutom importeras avsevärda mängder praktiskt taget året om från Sydeuropa, Israel, Kalifornien, Sydamerika och Nya Zeeland.

{ Comments are closed }